Samtalarna - 20initiativet vol.2

I kväll smäller det för mig. "Inception" på Rigoletto kl 21:15.

Vi ses inte i mörkret.



-Henka

"De kan bara inte sitta och ljuga så där mycket... det syns ju inte ens på dem."

-Jan Guillou

Det var bättre förr. Mycket bättre. Tänk vilken spänning och vilken njutning Jan Guillou och Peter Bratt måste ha känt när de smög omkring bara ett stenkast från där jag befinner mig just nu, på Östermalm i Stockholm. De var på väg att avslöja hur svensk underrättelsetjänst registrerade svenska medborgares politiska åsikter, vilket är förbjudet enligt svensk grundlag.

Jag känner instinktivt hur jag också skulle vilja smyga omkring med gamla kläder och röka samtidigt som man fotograferar äldre herrar i trenchcoat som bar omkring på "hemliga papper". Därefter skulle vi samlas på Tennstopet och dricka oss fulla och diskutera och lägga upp strategier för kommande veckor. Medan vi sitter där skulle kanske en skum gubbe med rysk brytning komma in genom dörren och sätta sig vid baren. En KGB-agent, med andra ord, som var där enbart för att rekrytera nya spioner i form av pengahungriga nyexaminerade ungdomar.

Sånt här händer ju inte längre. Tyvärr. Jag som trodde att jag var lyckligt lottad för att jag föddes på 80-talet och nu har tillgång till bredband. Men det är så ospännande på något sätt.





Informationsbyrån, kom tillbaka, allt är förlåtet.

-Henka

Vi måste komma igång med lite fler inlägg på den här sidan nu. Här är lite bilder från en trevlig kväll på Strandvägen i Stockholm för några veckor sedan. Minns inte vad stället hette men om ni tittar noga i bakgrunden så ser ni Simon och Thomas från programmet "Design Simon och Thomas".

De sitter och ger varandra våta blickar och yttrar säkert saker som: "The importance of a fint vardagsroom" eller liknande. Jag försöker se mig dem i sängen tillsammans. "Oh Thomas... i like when you knallar mig hard in the rumpa." Nej, låt oss stoppa här.







Där är jag. Eller så är det inte det. Ingen vet helt säkert.

-Henka

Jag såg den för andra gången igår kväll, i samarbete med Pirate Bay. Den var faktiskt ännu bättre den andra gången.



Scenerna överlappar varandra så snyggt, och de lite enformiga och stressande melodislingorna i bakgrunden ger mig gåshud. Perfektion. Högt tempo och bra skådespelare. Men framför allt: En tillräckligt realistisk story som gör att det funkar.

Jag ville bara säga det här.

-Henka

Jag tar inte mitt uppdrag på allvar, känner jag. Andreas Barås - min brother from another mother - har gett mig ett uppdrag: "Förra året i Almedalen talade Göran Hägglund om de viktigaste människorna, 'verklighetens folk'. Han beskrev denna folkgrupp som 'de som arbetar, äter fläskkotletter, och åker på semester'. Tankar om detta?"

Ja, absolut. Om min hjärna hade varit en äldre dams underliv så hade den skrikit efter lite "tena lady". Så mycket ideér rinner ur min hjärna nu.

Tänk er att Göran plockar upp luren och slår ett telefonnummer han tror att han memorerat. Tre signaler går fram och plötsligt lyfter någon på luren och säger: "Hajjå!"

Göran: Hej, det är Göran. Hur ska vi lägga upp taktiken för att få fram rätt känsla av medelsvenssons. Du vet, gräsrötter... folket som får det att funka? -Stabiliteten.

Den tio åriga pojken som svarade: "Hajjå?! Ghassshhhi..." Klick!

Göran: "Hallå? Vem är det jag talar med!? Det här talet ska ju vara klart om en halvtimme! SVARA!"

Göran lägger på i panik och kanske drar upp gylfen, vad vet jag. Nu var han tvungen att skriva slutklämmen på talet helt på egen hand. Det får bli som det blir, tänker han, och blandar till lite billig sprit i en mugg.

Göran tänker rätt. 'Fläskkotletter' är väldigt bra och skänker tankar till lågpris och Lidl i kontrast till Café Operas lunchlådor. Men sen det där med 'semester' och 'arbete' gäller liksom alla människor och ger ingen större effekt.

"Verkligehetens folk" är okej eftersom man skulle kunna tänka sig att de som aldrig syns och inte tjänar så mycket pengar lever i verkligheten och får slita för att upprätthålla någon slags stabilitet och icketumult för de lyckligt lottade. Han snackar alltså om en slags ras som gör bäst i att hålla sig där de är för att de övriga ska kunna fortsätta. Jag känner igen det här från 40-talets Tyskland.

Nog grillades det då, alltid. Men inte var det fläskkotlett.



-Henka

Nyligen kom domen mot Mats Alm, ni vet han som stod anklagad för att ha mördat sin fästmö Linda Chen. Hela cirkusen har varit farsartad från dag ett, när Mats framträdde i "Efterlyst" och drog upp konstiga historier om hur han kidnappats av kineser som matat honom med friterade räkor. Leif GW var skeptisk, och efter GW:s uttalande fick Mats panik och började fucka upp ordentligt.

Hursomhelst dömdes ju Mats Alm, inte helt oväntat, endast till brott mot griftefriden, då man inte kunnat fastställa Lindas dödsorsak, och således inte ens kunna bevisa att hon överhuvudtaget mördats.

Mats Alm kan nu kassera ut över en miljon genom den livförsäkring han tecknat.

Det är faktan kring fallet. Nu vill jag belysa ett par saker jag tänkt på.

1. Mats Alm själv. Ser han inte lite "efter" ut. Ett dåligt uttryck, jag vet, men kolla hans blick. Jag tror inte han kasserade in MVG:n i skolan direkt.

Dessutom tycker jag att han påminner om humorgruppen "Klungan":s Olof Wretling.


Mats Alm? Olof Wretling?

2. Historierna. Han påstår att han blev kidnappad av "kineser". Oklart hur han visste att de var kineser, han kanske bara generaliserar kring asiater i allmänhet. Han blev slängd i en baklucka. Därefter kör "kineserna" ut i skogen, öppnar bagageluckan, och börjar mata honom med friterade räkor. Friterade räkor!

Alla som nånsin sett en film där någon blir kidnappad vet att kidnapparna knappast sätter offrets gastronomiska krav särskilt högt. Friterade räkor känns som en rätt avancerad rätt att tvångsmata ett uselt offer med. Mer troligt vore ju givetvis burkmat man lätt kan hälla ner i halsen på honom, eller hur? Varför skulle de bemöda sig med att införskaffa något så dyrt och bökigt som friterade räkor? Vill minnas den uppmärksammade kidnappningen av Erik Westerberg, vars berättelse jag hörde på utmärkta "P3 Dokumentär". Han blev knappast matad med lyxmat, utan fick nöja sig med nån macka ibland och kanske lite vatten.

Varför just friterade räkor, Mats? Tyckte du att det passade in eftersom det just var "kineser" som "kidnappade" dig? Du ville ge dem en trovärdig vinkel genom att placera en stereotyp maträtt i deras händer?



Hur som helst kommer ju karln undan med blotta förskräckelsen, och blir bra mycket rikare på kuppen. Har han haft en osannolik tur, trots sin uppenbara ointelligens? Eller har han helt sonika lurat oss alla, genom att spela korkad?

Är han i själva verket oerhört intelligent och beräknande, och har lyckats med det perfekta brottet?

Fast det finns nog ingen, INGEN i Sverige som inte tror han mördade sin fästmö. Det spelar dock mindre roll nu. Lagen är lagen. Ibland glider nån emellan.



//Andreas

//Andreas

Nu ska jag se den här filmen. Jag har en del förhoppningar på den, om jag ska vara ärlig.
Det här är alltså inte ett inlägg egentligen - Det är ett sms som inte skickas via en telefon. Ett sms till Andreas.

Nu ska jag börja titta. Jag skriver det där om Lars Ohly senare.



-Henka

Det finns en del saker i vardagen som är speciella, som lyser upp. Det kan vara allt från att få den perfekta smaken på sin espresson, till att parera en halkning och potentiell död i duschen. Wienerkonditoriet är ett fik i centrala Stockholm som jag och mina vänner ofta hamnar på. Kaffet är dyrt, kösystemet är fel, personalen är sura och värmen är påtaglig. Men vi landar alltid här på något sätt.

Just den här dagen var jag här innan frukost och tog en kaffe på fastande mage. Vi sitter där och diskuterar livet och min bror och jag konstaterar att om femtio år kommer vi människor inte att leva i fasta relationer. Vi kommer att hoppa  från partner till partner, från säng till säng, från nöjespark till nöjespark. Självklart är det så. Jag påpekar att graviditeter kommer att skötas via inseminationer, och Danmarks BNP kommer att skjuta i höjden. Vi skrattar åt människan en stund och tar en klunk varmt kaffe. Jag känner hur min snus börjar mjukna och det är dags att byta. Då! Till höger om mig, promenerandes ner för Mäster Samuelsgatan i korsningen av Biblioteksgatan, ser jag "Silverräven" - Henrik Bastin. Han går med sin fru och barnvagn och tycks njuta av att solen snart tittar fram bakom molnen. Jag märker hur jag automatiskt drar upp mobilen ur fickan. Syret i min kropp börjar ta slut men det är ingenting som får hindra mig från att föreviga denna stund. Han svänger vänster och fortsätter bort mot korsningen Kungsgatan/Birger Jarlsgatan och försvinner ur bild.


När någon minut har passerat så tittar vi på varann och inser att det bara är vårt bord som brytt oss om hans närvaro. De övriga fikagästerna vet knappt vem han är och konverserar fortfarande med varann som om ingenting har hänt. Vi har, skulle man kunna tro, kastat bort två minuter av kvalitetssamtal och liv medan detta hände. Men det stämmer inte riktigt. Vi byter gärna ut några minuter i rullstol till att minnas sånt här.


-Henka

Samtalarna har ju funnits ett bra tag nu, men mest kända under vårat tidigare alias, "20initiativet". Vi är nya för några, och välbekanta för andra. För våra gamla läsare och bekanta så har vi varit relativt inflytelserika i språkutvecklingen anser vi. Vi införde nämligen sättet att tala med ändelsen "heten". Detta framstår naturligtvis som obegripligt för de allra flesta av er. Men jag kommer snart till poängen.

Detta sätt att tala har emellertid spridit sig. Lite varstans på facebook kan man se människor vi knappt eller ens alls haft kontakt med uttrycka sig på detta sätt. En gång hörde jag dessutom två för mig helt okända människor som satt bakom mig på bussen uttrycka sig i stil med "Men varmheten på bussen!"

Vi förstod att vi gjort nåt stort och viktigt.

Låt mig först konstatera att vi INTE uppfann företeelsen. Nej nej, detta uppkom någon gång på slutet av 90-talet på Iggesundsskolan. Där fanns en, eller möjligen flera herrar, som INTE var vi, som frekvent slängde sig med uttryck som "liigubbn" ( lill-gubben ) och "litt fet va?", samt "STÖRDHETEN" osv.

När jag och Henka verkligen började anamma denna livstil på allvar var vi 18 år gamla. Vi hade åkt på jobbresa till England, och bodde ihop under spartanska förhållanden. En kväll satt vi och tittade på tvättmaskinen som frenetiskt arbetade för att få bort diverse lort på våra gosskläder. Plötsligt får Henka syn på en skylt som jag tror hade ett budskap i stil med "Tvätta inte levande djur i tvättmaskinen". Detta är dock inte helt säkert, eftersom jag inte minns exakt vad det var, utan mest sitter och hittar på något som skulle passa in i mitt exempel. Hursomhelst utbryter Henka, i sin frustration över det onödiga i att påpeka en sådan självklar sak som att man inte får centrifugera en stackars kissemiss i en tvättmaskin: "MEN CP-HETEN!!!!"

Och där, just där fann vi varandra på riktigt jävla riktigt. Låt mig kort introducera er i denna lingvistiska pärla utan dess like. Grundstegen är att sätta -heten som prefix på vanliga företeelser, som värme, mentala störningar eller hastighet.

Exempel 1:

-Kan du öka takten lite?
-Jag går så fort jag orkar!
-Men SEGHETEN!

Exempel 2:

-Kolla Christer Sjögren, vilket slemmig jävel!
-Ja, PEDOFILHETEN!
-VÅLDTÄKTSHETEN!

Det kan även användas i sammanhang där man vill uttrycka en åsikt, med så få ord som möjligt, att liksom rationalisera. Motparten, som förhoppningsvis är "upplyst" av 20-initativska, förstår direkt.

Exempel 1:

-DOPNINGSHETEN! ( I ett exempel där man åskådar OS i 100 meter sprint och en kvinnlig löpare förefaller misstänkt skäggig och muskulös ).

Exempel 2:

-MEN LJUGHETEN! ( I ett sammanhang när man ser Mats Alm berätta en historia om att han blivit inlåst i en bagagelucka och blivit tvångsmatad med friterade räkor ).

Det finns även en internationalisering av detta talsätt. Lite svengelsa typ. Som exempel har vi "The CP-ness" ( de seepee ness ) som betyder CP-igheten. Och spinn vidare i samma spår.

Detta var allt från språkskolan för denna gång.

För alla er som känner igen sig i att ha ändrat talspråk pga oss, så vill vi bara säga grattis, och välkommen, och att vi inte alls förväntar oss ett tack. Men skriv gärna vilka ni är.

Det finns såklart djupare aspekter av språket, men det kan vi ta en annan gång.

Ha det

//Andreas



Någon som tydligen behövde läsa skylten, och således faller under kategorin "CP-heten". Inte katten alltså.

Det här blir mitt första inlägg på den här bloggen. Fattar inte hur jag lägger in bilder, men det ska väl lösa sig. Jag kommer nog att få ett sms om det imorgon. -Henka

Idag läste jag i Expressen att kvinnor har lätt att bli beroende av Facebook. Med hjälp av grova generaliseringar ska jag lägga fram lite teorier om varför, eller om överhuvudtaget detta stämmer.

Kvinnor vårdar sina relationer mer än män. Eller åtminstone är de mer nitiska i det. Låt mig utveckla: Jag personligen svarar i princip aldrig på kommentarer jag fått på en statusuppdatering eller ett foto på FB. För mig är inte FB en ständigt pågående chatt. Kvinnor däremot kan kolla sin status otaliga gånger om dagen, och så fort de sett att någon kommenterat en status så svarar de. Detta yttrar sig även i SMS-sammanhang.

En kille som får ett SMS kan mycket väl titta på det, konstatera, och sedan gå vidare utan att svara. Såvida inte en fråga som kräver ett svar har ställts. Det ligger inget självändamål i att vara tvungen att svara, om till exempel någon skriver "Sitter på terassen och dricker öl. Gott! Lol". Nu SMS-ar jag visserligen en del, men kan lika gärna låta bli att svara. Så viktigt är det inte.

Kvinnor däremot får grova skakningar i kroppen om de får ett SMS. De MÅSTE helt enkelt titta på en gång. Och svara, oavsett samtalsämne. Därför tar en SMS-konversation med en kvinna aldrig slut, såvida du inte själv låter bli att svara. Då kan däremot nästa tvångsbeteende sätta in, nämligen den totala ångest en kvinna får om de inte får ett SMS tillbaka. Detta är, vad jag hört, särskilt vanligt i inledningsskedet av dejtingfasen i en relation. Där kan kvinnor ägna timmar åt att begrunda varför det tog 4 minuter att svara på ett sms, och varför det inte var "Puss" eller "Kram" i slutet.

Men åter till Facebook.

För kvinnor är Facebook ovärderligt. Fick inte kvinnor sin dagliga dos av sina vänners uppdateringar i stil med:
"har precis duschat, ska ner på stan nu å äta", eller "jaaay, har köpt en ny iphone, skit billit!" så får de milda spasmer.

Ja jag vet, jag generaliserar. Ja jag vet, jag målar upp en bild av sinnesslöa fjortisar. Ja jag vet att jag har fel.

Men visst var det kul?

På väg till affären för att panta alla flaskor och burkar jag samlat på mig under en tid. Det känns bra. Det känns bra att göra den lilla ansträngningen så att lite mindre el kan förbrukas och så räddar jag miljön.

Samtidigt köper 5000 kineser en ny SUV idag.

Men de kanske inte vet bättre.


Panta meera panta meera paaaantaaaa meeera

//Andreas

Andreas beskriver sin rädsla för tågtoaletter.