När luften stod stilla
Det finns en del saker i vardagen som är speciella, som lyser upp. Det kan vara allt från att få den perfekta smaken på sin espresson, till att parera en halkning och potentiell död i duschen. Wienerkonditoriet är ett fik i centrala Stockholm som jag och mina vänner ofta hamnar på. Kaffet är dyrt, kösystemet är fel, personalen är sura och värmen är påtaglig. Men vi landar alltid här på något sätt.
Just den här dagen var jag här innan frukost och tog en kaffe på fastande mage. Vi sitter där och diskuterar livet och min bror och jag konstaterar att om femtio år kommer vi människor inte att leva i fasta relationer. Vi kommer att hoppa från partner till partner, från säng till säng, från nöjespark till nöjespark. Självklart är det så. Jag påpekar att graviditeter kommer att skötas via inseminationer, och Danmarks BNP kommer att skjuta i höjden. Vi skrattar åt människan en stund och tar en klunk varmt kaffe. Jag känner hur min snus börjar mjukna och det är dags att byta. Då! Till höger om mig, promenerandes ner för Mäster Samuelsgatan i korsningen av Biblioteksgatan, ser jag "Silverräven" - Henrik Bastin. Han går med sin fru och barnvagn och tycks njuta av att solen snart tittar fram bakom molnen. Jag märker hur jag automatiskt drar upp mobilen ur fickan. Syret i min kropp börjar ta slut men det är ingenting som får hindra mig från att föreviga denna stund. Han svänger vänster och fortsätter bort mot korsningen Kungsgatan/Birger Jarlsgatan och försvinner ur bild.
När någon minut har passerat så tittar vi på varann och inser att det bara är vårt bord som brytt oss om hans närvaro. De övriga fikagästerna vet knappt vem han är och konverserar fortfarande med varann som om ingenting har hänt. Vi har, skulle man kunna tro, kastat bort två minuter av kvalitetssamtal och liv medan detta hände. Men det stämmer inte riktigt. Vi byter gärna ut några minuter i rullstol till att minnas sånt här.
-Henka
Just den här dagen var jag här innan frukost och tog en kaffe på fastande mage. Vi sitter där och diskuterar livet och min bror och jag konstaterar att om femtio år kommer vi människor inte att leva i fasta relationer. Vi kommer att hoppa från partner till partner, från säng till säng, från nöjespark till nöjespark. Självklart är det så. Jag påpekar att graviditeter kommer att skötas via inseminationer, och Danmarks BNP kommer att skjuta i höjden. Vi skrattar åt människan en stund och tar en klunk varmt kaffe. Jag känner hur min snus börjar mjukna och det är dags att byta. Då! Till höger om mig, promenerandes ner för Mäster Samuelsgatan i korsningen av Biblioteksgatan, ser jag "Silverräven" - Henrik Bastin. Han går med sin fru och barnvagn och tycks njuta av att solen snart tittar fram bakom molnen. Jag märker hur jag automatiskt drar upp mobilen ur fickan. Syret i min kropp börjar ta slut men det är ingenting som får hindra mig från att föreviga denna stund. Han svänger vänster och fortsätter bort mot korsningen Kungsgatan/Birger Jarlsgatan och försvinner ur bild.
När någon minut har passerat så tittar vi på varann och inser att det bara är vårt bord som brytt oss om hans närvaro. De övriga fikagästerna vet knappt vem han är och konverserar fortfarande med varann som om ingenting har hänt. Vi har, skulle man kunna tro, kastat bort två minuter av kvalitetssamtal och liv medan detta hände. Men det stämmer inte riktigt. Vi byter gärna ut några minuter i rullstol till att minnas sånt här.
-Henka
Kommentarer
Trackback
